Spelytorna baseras på motståndarnas positioner och är ytorna framför och bakom motståndarnas lagdelar. Det innebär att spelytorna flyttas när motståndarna flyttar sig i djupled. Spelytorna används främst i anfallsspelet och kan hjälpa både bollhållaren och medspelarna att ta beslut. Exempelvis är det ofta fördelaktigt om bollhållaren kan förflytta bollen till spelyta framför samtidigt som medspelarna bör erbjuda passningsalternativ i olika spelytor.

I anfallsspelet strävar laget efter att närma sig motståndarnas mål genom att passera deras lagdelar i djupled. Begreppet spelytor i anfallsspelet betyder att det finns en spelyta både framför och bakom motståndarnas respektive lagdelar. Ytan framför och bakom motståndarnas respektive lagdelar. Ytan framför motståndarnas forwards kallas för utgångsytan och ytan bakom dem kallas för spelyta 1. Bakom mittfältet finns spelyta 2, och den mest attraktiva ytan – bakom motståndarnas backlinje – blir då spelyta 3.

SvFF rekommenderar att spelytor introduceras i spelformen 9 mot 9 eftersom offsideregeln gör att spelytorna framgår tydligare.